Nemen just det ja!
Vet ni vad som hände på väg till bussen? Jag glömde bort all svenska! Så jag pratade engelska i stället. Så småningom kom sex stycken ord tillbaka till mig, ett efter ett (samt två och två). Men det var allt.
Sen, plötsligt, kom allting tillbaks, men det försvann lika snabbt igen. Det fanns bara en sak att göra: Christina var tvungen att säga vad Facebook heter på portugisiska! Hon sa: Facebook. Och det var ju rätt! Jag kunde prata svenska igen! Lättnaden var enorm. Fast det skulle faktiskt inte vara helt fel att gå omkring och snacka engelska hela dagarna! Tvärtom. Jag gillar engelska.
Det hände en annan sak också. Vi åkte 3:an från Parkgatan och sen skulle vi byta till 14 eller 15. Då finns det en jäkla massa hållplatser att välja mellan. Christina ville gå av vid Stora Torget och gå till Trädgårdstorget, medan jag ville åka vidare till Resecentrum. När vi närmade oss Kungsgatan kom jag på att vi kunde kompromissa och gå av där, så jag tryckte på stoppknappen. Men vad tror ni hände när vi skulle av? Dörrarna öppnades inte!
Så vi fick åka till Resecentrum. Alltså, egentligen spelade det ju ingen roll för oss, men bussen ska ju stanna när man trycker! Dessutom har jag hört att man kan få gratis biobiljetter om man ringer Östgötatrafiken och anmäler en sån där händelse. Moahaha! Så vi gjorde det. Hon jag pratade med sa att hon skulle koppla mig vidare till Linköpings kundtjänst, så jag hängde kvar i luren i mer än fem minuter. Ingen svarade och ingen signal hördes, så jag la på. Det blev inga biobiljetter. Synd. xD
Kommentarer
Trackback
