Miss Minette - Life of a music nerd

Ibland är problemet inte att man inte kan komma över. Det är att man inte VILL komma över. Hoppet är det sista som lämnar människan, har jag hört. Samtidigt kanske man vill vilja komma över, men inte kan hjälpa att man inte vill, om ni fattar. Som sagt, kärlek är komplicerat. Väldigt komplicerat. Och ibland vill man inget hellre än att gå vidare för en väns skull. Men ändå vill man inte. Eller kan. Äh, jag vet inte.

Men jag tror att allt jämnar ut sig, förr eller senare. Det låter så vardagligt, "jämna ut sig", passar inte in i sammanhanget. Det kan inte hjälpas. Jag måste tro på att allt jämnar ut sig, hoppas, för det är enda sättet att orka. Man kan inte hjälpa att man tar saker hårdare än vad man borde. Fast, å andra sidan, vad då borde? Man kan inte hjälpa hur man känner. Ingen borde egentligen säga till en att man borde släppa det där, för det är inte så lätt. Och det blir inte lättare för att någon säger åt en hur man ska känna. Man kommer över när man kommer över, helt enkelt. Kanske aldrig. Äsch, nu är jag pessimistisk, men ärligt talat vet jag inte hur historien kommer att sluta. Det är inte som när man köper en bok och läser slutet först, så att man vet hur det kommer att gå. Så kan man inte göra i verkligheten. Man får vänta och se, vare sig man vill eller inte.

Det är nog alltid någon som går runt och grämer sig på grund av några andra personers förhållande. Att veta att man inte är den enda i den där killens eller tjejens liv. Några kommer över det snabbt, kanske bara efter en vecka. För andra tar det längre tid. Men jag vill bara säga till alla olyckligt kära där ute: Ge inte upp! Det kommer nya förälskelser, det kan jag nästan garantera, även om jag knappt vågar tro på det själv. Jag tror inte att det blir lättare att glömma någon för att man blir tillsagd eller för att man bestämmer att "Nu ska jag gå vidare!". Nej, jag tror att det bästa sättet är att låta tiden gå, och framförallt: Att så småningom bli kär på nytt.